Är det inte märkligt så säg.

Det är egentligen helt sjukt. Det här hur två människor kan tänka på precis samma sak utan att någon nämner det. Igår satt jag och tänkte på mina vänner i himlen. Den ena som försökte prata med mig på fejsbok efter att den andra gått bort. Men jag var inte närvarande då och när jag skulle skriva tillbaka hade han loggat ut. En sån sak kan jag få dåligt samvete över. Och det fick jag igår. Hur ensam han måste känt sig när hans enda riktiga vän försvunnit från hans liv.

Så jag satt här och grät i min ensamhet lyssnandes på Over the rainbow. Sen läser jag idag ett inlägg min vän skrivit om hennes två vänner som försvunnit. Om saknaden. Och jag förstår precis. Hur hon känner. Jag önskar hon slapp känna så och jag önskar att jag slapp känna så.

Nu har dock döden blivit helt likgiltig för mig. Inte så att jag inte känner empati för någon som förlorar någon, för det gör jag. Utan mer att det känns snarare som jamen det visste jag väl. Att han skulle plocka bort ännu en. Det har gått som på löpande band. Pappa, faster, Johnny, Lillen och Pop. Mina vänners vänner. Mina vänners föräldrar. Mina vänners syskon. Folk dör. Hela tiden. Ett hjärta slutar slå. Slutar andas. Slutar leva.