Den här svackan. Jag försöker motarbeta den. Be den dra åt helvete där den hör hemma. Men den är jävligt envis. Den tycker uppenbarligen att den hör hemma i mig. Och jag blir bara förbannad. Det är liksom kanonväder ute, det luktar så himla gott av alla blommor som blommar och man ska egentligen bara vara glad.
Så jag försöker hålla mig kvar uppe. Men så finns det en person. Som drar ner mig på två sekunder. Som får mitt inbillade glada humör att försvinna. Som tar all min energi som jag har för att försöka hålla mig kvar. Jag blir galen. Och jag blir ledsen. Jag blir matt. Och jag vill bara be personen sluta. Lägga av. För jag orkar inte mer.
Men det går liksom inte. Det är omöjligt.
2 kommentarer:
Om det är den jag tror det är så är det ju väldigtsvårt, ja... synd att den personen inte förstår själv:( Kram
Jag tycker det är konstigt att inte personen förstår. Men men. Kram
Skicka en kommentar